Jacob visste att han var nära. Han ville framställa den djupröda och vibranta men också mytomspunna färgen turkiskt röd. Hans experiment med att extrahera klarröd färg ur krapproten had pågått i månader. Jakob Marcus ögon gnistrade av en outtröttlig nyfikenhet. Rödtryck var något han länge drömt om att bemästra.
Det var i bomullstygets långa förberedelse som den verkliga magin låg. En betningsprocess i många steg, som tog veckor att gå igenom och som Jacob försökte förenkla.
Vanligtvis använde Jacob aluminiumacetat eller alun som betmedel, vilket hjälpte färgen att fästa på fibrerna. Men i färgningen med turkiskt röd krävdes fler ingredienser, bland annat flera strykningar och värmningar med svavelbehandlad linolja.
Jacob var medveten om att varje sats färg kunde bli antingen en triumf eller en katastrof. I kattunstryckeriet vid Strömmen i Norrköping, där träborden bar spår av hundratals tryck och doften av färg och trä fylllde luften, satt Jakob Marcus lutad över sina provtyger. Han var fast besluten att bemästra den berömda turkiska rödtrycksmetoden.
Rödtrycket från den turkiska traditionen hade på senare år blivit vansinnigt populärt, både i städernas mode och hos de som hade råd med det på landsbygden. Det fanns en lockelse i det som var både praktiskt och vackert, och Jacob Marcus var stolt över att kunna föra denna konst vidare i Norrköping. Han var innovatör i sina försök att förenkla de uråldriga recepten, utan att förlora det djupa, lysande röda som krappen kunde ge.
Runt omkring honom låg högar av bomullstyg, koppargrytor fyllda med färgvätska och små skålar med olja, gallämnen och andra mystiska ingredienser. I dag hade han bestämt sig för att testa en ny variant av förbehandlingen, en idé som snurrat i hans huvud i veckor.
Han hade märkt att vissa tyger efter färgning blev lite mattare än han önskade – den röda färgen från krappens alizarin ville inte riktigt lysa som den skulle. Kanske berodde det på att förbetorna inte fungerade optimalt, funderade han. Det gamla receptet, med sina många steg och ingredienser, var svårt att få exakt rätt.
Med en försiktig hand doppade Jakob ett tygstycke i en blandning av härsken olivolja och ekgalla, som han lärt sig skulle göra fibrerna mjuka och mottagliga för färgen. Därefter lade han tyget i en skål med kalciumkarbonat, för att höja pH-värdet och hjälpa färgen att fästa bättre. Jakob höll andan när han lyfte upp tyget – skulle det här ge den där klara, klarröda tonen?
Nästa steg var det mest nervpirrande: att trycka resistpasta på vissa delar av tyget. Han doppade trästämplarna i den tjocka, vita pastan bestående av bland annat potatismjöl och tryckte metodiskt på tyget, där blommor och blad började ta form.
Efter att ha låtit pastan torka, sänkte Jakob försiktigt ned tyget i färgbadet med krapp, värmt till exakt 55 grader – det perfekta temperaturområdet för det röda färgämnet att släppa loss sin intensiva färg. Han stod stilla och iakttog hur tyget sakta tog åt sig den djupa röda tonen, hjärtat slog lite snabbare av förväntan.
När tyget torkat och han sedan kokat det för att få bort resistpastan, höll Jakob upp det mot ljuset. Där de vita mönstren fanns kvar, exakt som han tänkt sig, och den röda färgen strålade med en klarhet han sällan sett tidigare.
Med ett brett leende lutade han sig tillbaka. Experimentet hade lyckats. Och i bakhuvudet visste han att detta bara var början.
Kommentarer
Skicka en kommentar