Skinnlivstycken från norra Östergötland

Den som upptäcker det underbara skinnlivstycket som finns bevarat från Vånga på Nordiska museet lämnas knappast oberörd. Det är helt fantastiskt! 

Under slutet av 1980-talet kom en avmönstring (symönster) fram, gjord av Karin Fransson och Folkdansringens föreningar startade kurser i hur skinnlivstycket skulle sys. Jag har sett några skinnlivstycken som olika människor bär till sina dräkter och jag vill verkligen slå ett slag för det.

Skinnlivstycket har snörhål som inte sitter parallellt, liksom många andra livstycken från norra Östergötland. Här med spiralsnörning och vardagshalskläde från Björke väveri.
Foto: Niclas Fasth

Birgitta visar upp sitt skinnlivstycke som hon sytt på 1990-talet. Vi befinner oss i vår polskedansgrupp Mixen, men man kan alltid få tid till lite dräktkläm i en paus!

Vi lånade också Margaretas skinnlivstycke och skapade en vardaglig variant av Vångadräkt för en fotosession, som Kerstin här visar upp. För den som undrar är Kerstins förkläde det vanliga bygdedräktsförklädet, men den röda nyansen i det här förklädet är inte så klarröd. Det ger ett nedtonat och mer vardagligt utseende tyckte vi. Och den röda sidenbården saknas på den gröna kjolen, vilken man brukar utlämna till vardagsvariant och började förespråka på 1990-talet. Vi har också valt en vardagligare överdel utan broderier på ärmslutet.

Kerstin visar en vardaglig variant av Vångadräkt med skinnlivstycke. Vi får tacka Maggan, som så generöst lånade ut flera av dräktdelarna här, bland annat skinnlivstycket och den gröna kjolen utan röd sidenbård.
Foto: Niclas Fasth

Skinnlivstycket är ett så kallat ”munklivstycke”. Det är skörtflikarna nedtill som kallas “munkar”, alltså “plättar”, typ. Berit Eldvik på Nordiska museet anger att skinnliven mest användes till vardags. Det är ju ett slittåligt och robust plagg.

Kerstin bakifrån. Vardagen kan också vara väldigt vacker!
Foto: Niclas Fasth

Birgitta visar upp sitt skinnlivstycke och sin fantastiska Vångadräkt. Den svarta Vångakjolen kan man läsa om här i ett tidigare blogginlägg.

Birgitta i sin vackra dräkt.
Vilken stolthet att ha sytt sitt skinnliv själv.
Foto: Niclas Fasth

Birgitta bakifrån. Hon bär den svarta Vångakjolen. Foto: Niclas Fasth

Det finns flera skinnlivstycken bevarade från norra Östergötland. Inte bara Vånga socken hade sådana. I mångt och mycket är hela norra Östergötlands skogs- och bergslagsbygd ett och samma dräktområde, till skillnad från de södra delarna i Östergötland - slätten, där man hade mer ett herremannalikt, borgerligt dräktmode med höga hattar, spanska rör, frackar och orientaliska halskläden.

Birgitta och Kerstin. Man kan nästan tro att vi
åkt tillbaka i tiden. Birgitta har en spännande randig Vångakjol framtagen efter ett tygfragment som fanns som isolering i väggen på en gård i Vånga. Foto: Niclas Fasth

Himlen blev dramatisk vid Vånga hembygdsgård när
vi visar dräktvarianter från Vånga.
Foto: Niclas Fasth

Från Ringarum finns ett munklivstycke med snippar/snibbar bevarat. Snipparna kanske tillhör ett ännu ålderdomligare dräktskick. På ytterligare ett skinnlivstycke från Regna verkar snipparna vara avkapade - för att likna ett livstycke med enbart munkar kanske? 

Överhuvudtaget verkar munklivstycken ha varit populära i hela norra Östergötland, även i textil. Vanligtvis var de scharlakansröda till högtid. Senare blir de gröna och även gredelina enligt källorna. I bouppteckningarna, som jag studerar, har jag sett många gröna livstycken redan runt 1770 och ser egentligen bara rester av de röda då. 

Munklivstyckena hängde kvar inpå början av 1800-talet, men blir då kortare och sys i smalrandigt bomullstyg enligt den tidens empirmode.

Skinnlivstycke med snippar från Ringarum bevarat på Nordiska museet.

Skinnlivstycke bevarat på Regna hembygdsmuseum.
Visst ser det ut att ha avkapade snippar?

En sista spaning på skinnlivstycket från Regna