Den röda regarnströjan

Allmogekvinnornas regarnströjor (redgarnströjor) finns nämnda här och där i källorna. De beskrivs som en ganska typisk syn på landsortskvinnorna och verkar oftast ha varit röda. Sin storhetstid verkar de ha haft redan under 1600-talet och första halvan av 1700-talet.

Här är ett par källor, som lätt googlas:

• Verner von Heidenstams “Karolinerna”: “Till och med de båda tjänstepigorna, vilka i dag buro sina bästa regarnströjor, dukade av så långsamt som möjligt…”

• Abraham Hulphers resebeskrivning från Ångermanland: “Bruden har i sällskap en myckenhet brudpigor med röda regarnströjor, hvita förkläden och halsdukar.”

I min bouppteckningsstudie (Vånga och Risinge år 1760-1800) ser jag dem också och de torde då vara på nedgång i användandet, för att inte säga redan omoderna. Även här är de röda vanligast, ganska tätt följt av de gröna, och ibland också andra färger eller brokiga/isprängda ("isprängt" tolkar jag för närvarande som flamgarnsteknik).

Det vore roligt att tolka och sy en regarnströja. Men hur kan de ha sett ut? Med den frågan börjar svårigheterna.

Regarnströjan är ett tidigt plagg och verkar ha varit ett finplagg, till att börja med iallafall, med tanke på beskrivningen från Ångermanland gällande brudpigeklädsel. I kyrkoherde Hans Hederströms beskrivning över allmogens klädsel i Näsby socken 1755 (bara två socknar bort från Vånga/Risinge) står det att man ”numera alltmer sällan ser dem.” 1755 alltså. De går ur modet redan då i norra Östergötland.

Det är för mig ett mysterium att vi så snabbt glömmer hur något ser ut, som dessutom verkar ha varit vanligt. Inte ens hur "regarn" är beskaffat verkar vi ha klart för oss. Här finns olika eller oklara åsikter.

Min bibel vad gäller olika kvaliteter på tyger och garn är Lili-Anne Aldmans avhandling om textilimport i början av 1700-talet. Hon slås av hur regarn alltid särskiljs från ullgarn och föreslår att det är ett mycket specifikt garn - kanske en blandning av lin och kamgarnsull. Kanske också med något inslag av kamelull (vilket är getmohair och inte kamel enligt äldre terminologi). 

Lite senare i tiden (1800-tal) beskrivs regarn som kamgarnsull (av får) helt enkelt, strävt och glansigt. Men det är ju också en luddig beskrivning.

Även idag säljs "redgarn", men det är ett vekare och mjukare garn än förr och är inget jag skulle använda för återskapande. Vi har en väldigt liten variation av ullgarner idag jämfört med förr. Vår referens av vad ett ullgarn är, både vad gäller kamgarn och kardgarn, är väldigt snäv och utgår från vårt stickintresse av förhållandevis fluffiga och mjuka tröjor. 

Men är regarnströjan en vävd eller stickad tröja då? Ja, inte ens det går tydligen att svara på. Det kan vara fråga om en vävd tröja. Men efter strumpvävstolarnas etablering i Sverige, beskrivs regarnströjorna som gjorda i dessa strumpvävstolar. Och i dessa väver man en sorts trikå, som påminner om stickat. En tidigt fabrikstillverkning av tröjor och framförallt strumpor.

Vävprov på vad den fantastiska strumpvävstolen kunde åstadkomma. Ur Anders Berchs samling 1700-tal. Foto: Digitalt museum / CC-licens.

Strumpvävstolar etablerades i Sverige runt 1730, först av Alströmer i Borås, men innan dess hade de funnits i Europa under hela 1600-talet och om det här faktiskt är allmogens regarnströja, så måste de alltså ha varit importerade tidigare än 1730. Vilket iofs inte är helt otroligt om det är en fintröja. 

Lili-Annes avhandling visar mycket riktigt på import av regarnströjor. Men en importprodukt av strumpvävstolarna borde ha varit ofantligt dyr, tänker jag. Kunde de verkligen ha nått allmogen?

Strumpvävstol från 1700-talet. Den vävde trikå. Foto: Digitalt museum / CC-licens.

Ytterligare ett prov från Anders Berchts samling från 1700-talet. Röd ulltrikå. Produkt av en strumpvävstol.

Prov på sidentrikå. Men det bars inte av allmogen, som var förbjudna att använda siden förutom i småplagg.

Strumpvävstolarna kunde inte sticka runt, utan åtstadkom endast flata stycken. Strumporna fick alltså sys ihop med en söm. Jag vet inte riktigt om man kunde forma styckena, men jag har hittat en mycket intressant beskrivning i en text om dräktskicket i Ångermanland av Anna-Britta Fahlén, som hänvisar till Sven T Kjellbergs avhandling:

“Redovisningarna finns kvar och tack vare dem kan man, trots att ingen enda redgarnströja torde finnas i behåll, föreställa sig hur de ungefärligen såg ut. 

Stolen var en stickmaskin med nålar, ungefär som nutida maskupptagningsnålar och materialet ett starkt tvinnat kamgarn. De färdigstickade delarna sattes upp på särskilda formar och syddes ihop samt förseddes med muddar och eventuellt bräm av ett mjukare garn. Lösa muddar tillverkades också. 

Bouppteckningarna i Sollefteå tingslag upptar tröjor med dels dragen, dels klippt nock. Flertalet tröjor i bouppteckningarna är röda, men blå, blå och vita, flammiga och melerade förekommer. Röda kvinnostrumpor och blå mansstrumpor är vanligast under 1700-talet, men svarta, vita och insprängda har även använts. Mössorna är röda, vita och randiga. Alla dessa plagg har sin motsvarighet i fabrikernas tillverkningsredovisningar. Fabriken i Härnösand bestod till och med 1783…”

Om allmogen hade råd att köpa en maskinstickad tröja vet jag som sagt inte, men de hade mycket köpetyger för övrigt. Men kanske inte. Isåfall är de maskinstickade trikåtröjorna som kallas "regarnströjor" en produkt för finare klasser. Men vad är då allmogens regarnströja? Frågan återstår att svara på. Allmogen kanske fick hålla sig till det vävda?

Fler mysterier i bouppteckningarna berättar jag om i det här inlägget, som behandlar ”stickade tröjor”.