Hur såg en brudpiga ut i norra Östergötland?

I Dalarna är vi vana vid att se uppklädda brudpigor med sina glittrande lad och annan ståt. Inte minst fick vi i år se det i konserten “Dalarnas lussibrud” #dalarnaslussibrud, som jag hade glädjen att vara på. Ett minne för livet måste jag säga. Fägring för både ögat och örat! Bilderna i det här blogginlägget är på dalatärnor som medverkade i #dalarnaslussibrud. 

Undertecknad och körledaren från #dalarnaslussibrud i en selfie. 

Men hur såg en brudpiga ut i norra Östergötland? Jag gjorde en djupdykning i källorna och visst skulle man kunna ge sig på att göra en tolkning. Det vore roligt! (Om jag får fundera så tänker jag att brudpigorna med de röda kjolarna tillhör ett något tidigare dräktskick, än när det vita slog igenom efter empiren.)


Underbart vacker och brudpigeklädd dalatärna.

Så här skriver man i källorna:


De två förnämsta brudpigorna kallas Pell-pigor. Det är dessa som har det ärofyllda uppdraget att hålla upp pellen över brudparet. De är något grannare utstryrda än de andra brudpigorna. Vid större kronbröllop kan antalet brudpigor vara upp till 30 eller 40 till antalet. (Dybeck 1844, Vånga)


För ca 25 år sedan användes fortfarande lysningsdräkt i Vånga, som också är samma dräkt som bärs av brudpigorna vid bröllop. Den består av röd vadmalskjol, svart vadmalströja, röda ullstrumpor, svenska skor med spännen. Det uppstrukna håret är kringlindat med en mångfärgad sidentygsbindel, som låg i ring kring hjässan. (Dybeck 1844, Vånga).


Prakt och ståt så att man blir knäsvag.

Brudtärnornas klädsel utmärker sig för brokig prakt. Huvud täckes av blommor, bandrosetter och så kallas skrammelmässing uppträdd på trådar, samt brokiga band. Håret är uppfäst med en pärlekam. I allmänhet kan man bilda sig ett begrepp om deras utseende då man hör, att håret framtill varken på brud eller tärnor borde synas, utan hela huvudet skylas med prydnader av alla slag. (Matilda Lönnberg, Risingebygden för 50 år sedan, ca 1820-tal).


Tjusiga band baktill.

Brudpigorna är klädda i vita klädningar. Håret är upplagt, men icke med valk eller flätor, utan i en ring, samt ihopfästas med ett rött band av redgarn och en lång nål, varigenom det får ett skålformat ut

seende. Därutöver prydes det med karlarnas blanka förskinnsknappar samt annat krafs och glitter. Stora ljusblå glaspärlor göra i solskenet en ypperlig effekt. 

(Wiede 1846 om ett samtida bröllop i Vånga)


En rolig upptäckt! Matilda skriver ingående om olika bröllopsseder i socknen. Hon skriver att när bruden klär om till ungmorsdräkt kommer tärnorna in med ljus i handen bärande brudens krona (!). En sed (tärnorna med ljus i hand), som kanske då lever kvar i dagens luciased…


Kommentarer