Hur knöt man hucklet i Skedevi?

 Under en period har jag haft möjlighet att sätta mig in ordentligt i hucklet och halsklädet som är upptecknat från Skedevi socken. Jag behövde en allvarsdräkt till julfastan 2022. Vad kändes väl bättre än att välja ett ålderdomligt huckle till en avskalad kyrkdräkt under fastetiden?

Mamma, du ser ut som en nunna, utbrast barnen när de såg mig i den här dräkten. Och det ligger nog något i det. Sobert känns det, i alla fall.

Enligt källorna användes hucklena i Skedevi en bit in på 1800-talet och sågs då som typiska för socknen. I Wiedegrens beskrivning av Östergötland får vi reda på att det är just detta som skiljer Skedeviborna från sina grannar. 

Allmogen skiljer sig, i sin klädsel, något ifrån andra socknars invånare. Kvinnornas huvudbonad är ett så kallat huckle (huvudkläde), svept om huvudet i vissa veck, sammanbundet med en knut i nacken, att av dess utbredda snippar, den ena vetter uppåt och den andra nedåt högra axeln, tätt förbi örat). (Widegren 1828)

Vi förstår att hucklet är lagt i “vissa veck”. Alltså är det troligtvis inte bara knutet som ett vanligt, enkelt huvudkläde. Det för ju osökt tankarna till de skånska klutarna, som är otroligt konstfullt knutna. Till sådan extrem gick man kanske inte i Skedevi, men nog verkar detta vara mer än en enkel sjalett?

Del av akvarell av Adolf Drake. De två damerna visar två olika kyrkdräkter, men båda har det karaktärisktiska hucklet med en snibb uppåt och en snibb neråt.

I källorna står också att Skedeviborna brukade bindmössor i kyrkan, såväl som sina hucklen och att man såg bägge delarna. Det är intressant att förstå att de båda existerade parallellt under den tid då hucklet var på väg att försvinna. Senare var ju bindmössan kvar och den hänger kvar längre.

Snibben bak på hucklet var märkt med bärarinnans initialer i rött märkgarn. Det stora, vita klädet runt hals och axlar skulle vara knutet så löst som möjligt, så att det stod uppåt öronen.

Jag försökte göra som källorna och märka hucklet bak.

En intressant bild är den på Kirstin Ersdotter från Skedevi, som visar upp en äldre kyrkdräkt. Den är avritad 1852 i akvarell av J W Wallander. Hucklet och halsklädet är verkligen enormt stora. Man ser faktiskt att hon inte har en märkt snibb hängande bak som tidigare beskrivits, utan att hon snarare viker ihop bakre snibben och rullar den på något sätt. Några veck ser vi inte, men detta är troligtvis närmare 100 år efter hucklets storhetsperiod. 

Kirstin Ersdotter ser ut att ha vikt in och rullat sitt huckle bak på något sätt. Det är verkligen enormt stort. På akvarellen ovan har de två kvinnorna istället utbrett huckle bak.

Hucklet ska vara hårdstärkt, men själv använde jag bara ett styvt lakanstyg i bomull, vilket fick sidosnibbarna att stå upp någorlunda ändå. I min första variant nålade jag lite av den stora bakre snibben mot huvudet. Den har annars en tendens att hänga över sidosnibbarna och totalt sabba den uppåtpekande looken. I mina andra knytningar råkade den bli inknuten automatiskt. 

Här fick jag nåla fast lite av sidorna, så att de inte skulle tynga ner och sabba den uppåtpekande snibben. Hur gjorde de förr? Nålar, veck, invikt?

Den största och mest intressanta frågan är om Skedeviborna var helt ensamma om detta bruk, eller om grannarna, till exempel också Vångaborna och Risingeborna brukade dylika kläden. Kan bruket ha varit ännu bredare tidigare?

Bouppteckningarna talar iallafall sitt tydliga språk. Vånga- och Risingeborna använde verkligen någon typ av lärftskläden och de var en otroligt viktig del i garderoben dessutom. De flesta hade ett stort antal vita lärftskläden i garderoben när de dog mellan mitten och slutet av 1700-tal - uppemot 10 - 12 stycken. Tyvärr vet vi ju inte hur de använde dem. 

Mycket intressant är att denna stora post i bouuppteckningarna kallas “kläden”, till skillnad från de moderna halsklädena som kallas “näsdukar”. Dessa kommer in med västgöteknallarna och blir mer allmänna en bit in på 1800-talet. Att de har helt olika vokabulär pekar på att de också sågs som skilda företeelser, även om vi idag bara ser olika “halskläden”. Men näsdukarna var moderna, medan lärftsklädena var traditionella och formella.

När jag provade att knyta på dottern stod vänster snibb nedåt, men när jag knöt på mig själv blev höger nedåt, som enligt uppteckningen.

Tyvärr har det gått förlorat hur man vek de typiska vecken i Skedevi, så det återstår ännu att experimentera med knytningar.