Grattis Vångadräkten 90 år!

År 1933 på pingstdagen hade den nya Vångadräkten för dam premiär i Vånga kyrkas högmässa. Hela 23 damer ståtade i den nykomponerade sockendräkten. Sedan dess har Vångadräkten blivit en känd folkdräkt i Östergötland, buren och älskad av många genom alla de 90 åren. Med sin stora popularitet ända in i våra dagar är Vångadräkten är en ganska pigg 90-åring med andra ord.

Intresset för en sockendräkt i Vånga hade väckts under vintern 1932 och till sommaren 1933 berättas det att ett 50-tal damer redan hade sytt upp den nya folkdräkten. Den visades för första gången upp för en bredare allmänhet under den stora nationaldagsfesten på Stockholms Stadion den 6 juni, då flera tåg med folkdräkter från hela Sverige visades upp och där Östgötakvinnornas vackra tåg ska ha gjort stor succé. Att även Hemslöjden genast visade upp den i sitt skyltfönster och saluförde tyger och symönster till den bidrog till dess popularitet. Media bevakade också dräkten stort.

Utanför Vånga kyrka på premiären på pingstdagen 1933.

Det var framförallt två damer, fru Anna Andersson och fru Signe Andersson, som drev arbetet med att ta fram den nya dräkten. De konsulterade skogvaktare C G Lindqvist i Kisa, som hade gjort sig känd genom att tidigare ha arbetat mycket med Kindadräkten. De var också ivrigt påhejade av Palemona Mannerheim i Grensholm. Lite skämtsamt kan man säga att vid den här tiden hade dräkterna i Östergötland varsin grevinna vid sin sida. Skedevidräkten hade Alice Trolle, Grytsdräkten hade Louise Montgomery och Vångadräkten hade “Palla” Mannerheim. 

Vångadräktens lansering bevakades av media.

Vid samma tid och av ungefär samma människor startades Vånga hembygdsförening, dit Vångadräkten alltså har starka kopplingar. Genast hade föreningen ett 70-tal medlemmar och en stark önskan om att kunna få ha en egen hembygdsgård att samla sina skatter i. Något som alldeles snart skulle komma att bli verklighet. 

I Vånga hembygdsgård finns numera ett antal intressanta äldre dräktdelar förvarade. En doppåse, några bindmössor, sidenhalskläden och rutiga halskläden/förningsdukar, brudhandskar, ett äldre förskinn, knäbyxor med mera. Merparten av kläderna är dock av mycket yngre dato än folkdräktsperioden, som beräknades till ca 1760-1840 i området. I Vånga hembygdsgård finns också Annas och Signes egna dräkter från 1933 utställda, de allra första Vångadräkterna.

Annas eller Signes dräkt, utställd på docka i Vånga hembygdsgård.

Anna och Signe gjorde historiska efterforskningar såtillvida att de frågade runt i bygden och letade efter gamla textilier och kläder. De lär ha besökt Vadstenaarkivet för att titta i bouppteckningar. En väldigt viktig informant har en äldre kvinna varit, som tidigare hade hjälpt till att sprätta upp en gammal dräkt till trasvävning och lapptäcken. Hon kom med tygprover från sina lapptäcken och dessa finns bevarade i arkivet och ligger till grund för dräkten.

Tygprover på ”det ursprungliga tyget”.

Själva snittet på livstycket använde man ingen historisk förlaga till, vilket till exempel insnitten visar, men modellen är inspirerad av äldre livstycken. Kjolen syddes både rynkad och veckad, vilket man tyckte om. Annas kjol har sytts med modern resår i midjan. Den äldre kvinnan berättade att ”kjolen skulle ha samma färg som en rågåker, när den mister sitt snötäcke om våren”. Man valde en vit bomullshätta i 1700-talsmodell och ett broderat halskläde i två varianter, det ena bar Signe och det andra bar Anna. 

Artikel från 1933 av Palla Mannerheim i Blåklinten speglar tidens anda.

Först lanserades dräkten som en rekonstruerad dräkt, men idag betraktar man Vångadräkten som en komponerad dräkt, just eftersom det saknas tydliga förlagor och källor. Man visste om att det fanns en svart kjol bevarad på Nordiska museet, men valde en grön, hemvävd kjol eftersom man ansåg att den svarta tillhörde ett nyare dräktskick än den dräkt man tog fram.

Dräkten hänförde man till Gustaf III:s tid, sent 1700-tal. På den tiden skulle det ha varit förbjudet att använda siden på mer än ett ställe i dräkten, därav kjolens breda sidenband, sa man. Man berättade också att vissa förmögna kvinnor på den tiden använde sidenmössor i kyrkan och fick böta till kyrkkassan. Varpå de lär ha sagt: “Vi böta så gärna”. För rika, det var en del bondmoror i Vånga.

Efter högmässan i Vånga kyrka blev det festligheter och gruppfoto.

Att leta i arkiven efter spår av Vångadräkten gör att man får en verkligt levande bild av hur folkdräktsyran tedde sig under första halvan av 1900-talet. Det är svårt att föreställa sig vilket fenomen folkdräkten var på den tiden, en helt unik företeelse. Längtan efter en egen sockendräkt var stor och stoltheten och gemenskapen i att bära dräkten helt unik. Ungdomar ville skaffa sig folkdräkt på löpande band, för att hänga med i tiden och koppla sig till vad man tänkte var det svenska arvet och den egna bygdens historia. Det är faktiskt tack vare den här tiden som vi idag ens rent allmänt vet vad en ”folkdräkt” är och kan bära dessa till och med på en nobelmiddag.

Vi säger stort grattis till den pigga 90-åriga Vångadräkten idag!