Den röda kjolen och det blå raskförklädet från Risinge

Nils Månsson Mandelgren tecknar av en kvinnodräkt med röd kjol i Risinge på sin väg genom Östergötland. Bilden ligger till grund för den kvinnliga Risingedräkten som togs fram på 1980-talet. Dräktkommittén har tolkat kjolen som en hemvävd tuschlavsfärgad kjol. Författarinnan Matilda Lönnberg har nämligen beskrivit att Risingeborna kunde konsten att färga med tuschlav i sina uppteckningar.

Min tolkning av Risingedräktens kjol och förkläde. Rött kläde och blått rask med köpeband samlade nertill på förklädet. 

Jag är minst sagt tveksam till att kjolen på bilden skulle vara i den typiska blåvioletta färg som tuschlav ger. Istället tycker jag mig se en klarröd färg på kjolen. Och jag har sett i bouppteckningarna att det förkom kjolar i rött kläde. Faktum är att den stora majoriteten av de kjolar som beskrevs som röda, var gjorda av just kläde.

Mandelgrens skiss. Jag tycker att kjolen ser ganska högröd ut. Samma som strumporna typ, och de är ju inte tuschlavsfärgade. 

I Risinge är den svarta kjolen i dyrbart köpetyg den vanliga högtidskjolen under slutet av 1700-talet. Nästan alla har den. Men har det funnits en röd klädeskjol, som varit vanligare tidigare och som jag ser spillrorna av här? Den allmänna dräktforskningen (Sigfrid Svensson) berättar att så var fallet på många håll i Sverige innan den svarta högtidskjolen slog igenom. Min tolkning är att så också var fallet i norra Östergötland. Man ser rester av denna röda klädeskjol, särskilt i den allra nordligaste socknen Skedevi, men även Risinge och Vånga.

Ytterligare en skiss på Risingekvinnan.

Högrött / skarlakansrött kläde tycks ha haft en alldeles särskild plats i allmogens hjärtan redan på 1600-talet. Det var ett mycket eftertraktat och dyrt tyg, som man inte kan tro annat än att det tillhört högtidsklädseln. Intressant nog finns det röda klädet kvar som ett självklart inslag i flera konservativa socknar där livkjolen funnits kvar. Den skarlakansröda färgen, som åstadkommits av cochenill- eller tidigare kermeslusen var mytomspunnen. Under 1600-talet var det den stora importen av kläde som gjorde att klädesmanufakturer lyckades starta i Sverige. Man ville försöka möta efterfrågan på kläde inomrikes och stävja den stora importen. Men kvaliteten tycktes inte precis leva upp till samma som det utländska klädet, så importen fortsätter till stor del.

Jag har provfärgat med tuschlav.

Risingekvinnan på bilden har uppenbarligen blivit ombedd av Nils Månsson Mandelgren att ta fram de äldsta plaggen hon kan hitta längst in i garderoben. Det är inte säkert att hon har en egen relation till det äldre dräktskicket ens. Året då Mandelgren ritar av henne är 1846 och han borde ha rotat runt i spillrorna efter det gamla bortlagda dräktskicket då. Risingekvinnan har uppgett att den röda kjolen är en vardagskjol. Iallfall noterar Mandelgren det.

Raskförkläde från Småland, Unnaryd, som inspirerade mig. Jag hajade till över de blå och röda banden såsom informantens beskrivning i Risinge.  

Om det är en klädeskjol hon visar så har den inte varit vardagskjol från början, men kanske övergått till att bli det med åren. Högtidskjolar i det norra dräktområdet är veckade med djupa veck. Minst två tum djupa veck enligt uppteckningarna. Man ser mycket riktigt att kjolen är veckad på teckningen. Dräktkommittén, som återigen läst Lönnberg, anser att skoningen på kjolen i grönt skulle kunna vara färgad med hundkex. Något som man också ganska lätt kan avfärda då hudkex är väldigt dåligt färgbeständigt. Men jag färgade ändå motvilligt mitt skoningsband med hundkex och det är redan mer grått än grönt tycker jag.

Att färga med hudkex ger faktiskt gul färg. 

Risingedräktens dräktkommitté har valt ett blått raskförkläde till Risingedräkten efter en informants berättelse. Man hittar också en del raskförkläden i bouppteckningarna, ungefär i lika stor utsträckning som de röda klädeskjolarna faktiskt, intressant nog. Det är säkert mycket möjligt att raskförklädena tillhör den röda klädeskjolen.

Tyget slog över i grönt efter att jag tillsatt järnvitriol. Skoningsbandet skulle gå upp på framkanten av kjolen enligt informanter som mindes i Risinge. Det är svårt att avgöra på Mandelgrens skiss. 

Vi vet ju inte hur raskförklädena har sett ut rent utseendemässigt, då inget finns bevarat från norra Östergötland. Men informanten berättar att det blå raskförklädet, som varit hennes mormors brudförkläde, hade band påsydda på bredden i rött, grönt och blått med hemvävda band, nästan ända upp på förklädet. Även här blir jag tveksam. Så brukar inte raskförkläden se ut i original, oavsett landskap. Banden är nästan alltid köpeband och de brukar samlas nertill på förklädet. Utseendet på informatens förkläde borde vara sekundärt. Hennes mormor borde också ha levt efter den egentliga raskperioden. Eller så är minnet inte helt rätt?

En bild på Risingedräkten enligt hembygdsgårdens dräktkommitté. 

Jag har helt enkelt tolkat om raskförklädet också, och det var nog det svåraste dräktprojekt jag gjort. Det var minst sagt ångestladdat. Vanligtvis syr jag efter ett original, men nu skulle jag hitta på. Jättejobbigt! Jag hittade iallafall ett raskförkläde ifrån Småland och hajade till. Band i rött och blått! Det fick inspirera och jag kände att jag nog träffat rätt att jämföra med det småländska. Jag tog av de band jag hade hemma. Man tager vad man haver. Det hemvävda bandet som ändå sitter på min tolkning är mitt allra första egenvävda band minsann. Det är en referens och blinkning till dräktkommitténs val. Något av banden är uppenbart av syntet, men jag kan ju byta ut vartefter tänkte jag. Jag väntar också på lite mer silverspets, som jag tänker ska gå upp lite längre på kanterna.

Hemvävda band på Risingedräktens förkläde. Allt verkar ha blivit hemvävt och hemfärgat enligt 1980-talets dräktideal. Men så var det inte riktigt när det begav sig vad gäller högtidsdräkt. 

På det stora hela är jag nu nöjd med både kjolen och förklädet på min egentolkade risingedräkt. Helst ville jag att min dräkt skulle se ut som en risingedräkt, på samma gång som den är omtolkad. Men jag vet inte. Jag får säkert onda ögat om någon borta på Risinge hembygdsgård får syn på mig.