Thomas Knallen, som brukade vandra från sitt hem i Västergötland på försäljningsresa genom Sverige till Östergötland, hade hört talas om Jacob Marcus nya kattunstryckeri i Norrköping. Man sa att han gjorde fantastiska bomullstryck, nästan lika detaljerade och livfulla som de nere i Europa, och knallen var djupt nyfiken på att få se dessa tyger med egna ögon.
Luften var frisk och fåglarna sjöng när han närmade sig Norrköping med sin lilla vagn som rullade lätt på den gamla landsvägen. Tack vare det strömmande vattnet, som rann igenom staden, hade textilindustrin fått ett starkt fäste här och Thomas skulle snart få möta en av de mest innovativa i sitt slag, juden Jacob.
När han klev in i kattunstryckeriet blev han stående en stund och andades in den starka doften av bomull och tryckfärg.Två anställda sprang med färdigtryckta tyger på axeln, för att omsorgsfullt lägga dem på hyllan för de prima varorna, alltså de mest lyckade tygerna på lagret. De skulle betinga allra högst pris.
Jacob var upptagen med att noggrant välja ut de tryckstockar som skulle dansa över tygerna under de kommande veckorna. En ny kollektion med blommor som liknade vallmons röda, utslagna famnar var på gång och den hade Jacob planerat för länge. Tryckstockarna var specialbeställda från Holland. Vallmomotiven påminde honom om Purimfesten, den judiska traditionen, som snart skulle firas av den lilla församlingen i Norrköping, då man traditionsenligt åt en sorts bakverk (“Hamantaschen”) fyllda med vallmofrö.
Jacobs händer rörde sig snabbt och skickligt över stämplarna. Han var en man av vana och disciplin, alltid noga med varje detalj i sitt hantverk. Det var en förtrollande syn, och Thomas var på en gång fascinerad och lite reserverad.
Den judiska hantverkaren var en man med en viss distans. Hans blick var skarp och hans sätt att tala var genomtänkt, med ett ansikte som var både allvarligt och öppet. Det var något i mannens sätt att vara som väckte både undran och beundran, som om han bar på ett tyst mysterium som Thomas inte riktigt kunde förstå.
-Det här är prover från en av mina senaste kollektioner. Det har aldrig funnits något så fint tidigare, det kan jag garantera, sa han med affärsmässig men ärlig ton.
Thomas var stum av beundran. Han hade alltid varit en samlare av det extraordinära, men nu stirrade han på tygerna med gapande min.
-Jag har sett många tyger förut, men inget som liknar detta, utbrast han till sist. Det är verkligen som om tyget är levande. Som om blommorna vore riktiga och i längtan efter att fullt få slå ut.
De gjorde ett avtal, och Thomas lämnade Jacobs kattunsfabrik med sig en rad vackra tyger, som skulle komma att färdas långt över landet.
Thomas Knallen gick med ett rusande hjärta och tänkte länge på Jacob. Han hade hört historier om judarna, om deras lidande och deras ofta mystiska sätt att hålla sig för sig själva, men här fanns en man som skapade något så vackert, något som förenade människor.
Det slog honom att juden Jacob var mer lik honom än han först trott. De var båda män som försökte leva liv där de bidrog till samhället genom det arbete de älskade. Båda hade erfarenheter av att vara utanför, att vara missförstådda. Thomas visste att han själv, som knalle och vandrare, ofta hade blivit betraktad som en främling när han vandrade genom byarna med sina varor.
Nu planerade han att vandra norrut mot Vånga, Risinge och Finsång, där han har lyckats med sin försäljningsresor förr. Han trodde att han skulle kunna locka landsbygdens kvinnor dessa förtjusande tyger. Medan han styrde kosan mot norr hälsade han på sina kollegor som stod längs Västgötebacken med sina försäljningsstånd.
Kommentarer
Skicka en kommentar