Träsnidaren

I den lilla träverkstaden vid kanten av torget i utkanten av Amsterdam satt den gamle träsnidaren André och betraktade sin senaste beställning. Ett bord fyllde nästan hela rummet, och på det hade han placerat en grov bit ekträ. Luften var fylld av doften av nyfräst trä, som blandade sig med doften av jord och örter från trädgården som omgav huset och trängde in genom det halvöppna fönstret.

På arbetsbänken stod en väska full av verktyg. Huggmejslar, knivar och filar. Allt noggrant slipat och omsorgsfullt ordnat i små fack. Varje redskap hade sin egen plats.

Händerna var grova av åratal av arbete, men de var också skickliga efter lång tid av erfarenhet och tålamod. Den beställning han hade fått av Jacob Marcus i Norrköping var inte en enkel uppgift. Det var ett nytt träsnitt, ett som skulle bli en del av hans nya tryckkollektion med vallmoblommor. Mönstret var komplext, ett virrvarr av slingrande blommor och finurliga blad som skulle ge liv åt de framtida kattuntygerna som skulle spridas över landet.

Jacob Marcus hade beställt detta snitt med en bestämd vision i åtanke. Hans ambition var att skapa något som inte bara var vackert utan också exklusivt. Ett mönster som skulle bli känt långt utanför hans lilla fabrik i Norrköping. Och han visste att den enda mannen som kunde utföra detta var gamle André, som med sin precision och känsla för detaljer skulle kunna återskapa den mångfald av blommor och linjer som Jakob Markus hade i åtanke.

Träsnidaren satte sig vid sin bänk och lät kniven skära ett första mönster i träet. Han började med en lätt linje. Varje rörelse i full precision. Tålamodet som han utövade var nästan meditativt. Han hade arbetat så här så pass länge att han inte behövde tänka på sina rörelser. Han visste precis hur kniven skulle glida genom träet för att skapa den effekt han ville ha.

Först hade han skissat upp mönstrets huvudlinjer med en fin blyertspenna, så att varje blomma och blad var på rätt plats. Hans ögon var ständigt sökande efter balans och symmetri. När han var nöjd med designen började han försiktigt mejsla ut detaljerna, långsamt och metodiskt. Varje linje fick sin egen djup och varje detalj sin önskade tydlighet. Ett snitt för att få fram det mjuka kurviga bladet, ett annat för att skapa texturen på blombladen som skulle se ut som om de nästan var på väg att slå ut.

Timmarna försvann utan att han märkte det. Han arbetade i stillhet, med endast ljudet av kniven mot träet som sällskap. Hans arbete var som en dialog mellan honom och materialet. När han stötte på ett svårt parti, ett område där träet inte ville samarbeta, tog han en paus och funderade på hur han skulle närma sig problemet. Ibland skulle det krävas en annan teknik, eller kanske till och med ett annat verktyg, för att få fram den effekt han ville ha.

En dag, när han nästan var klar, stannade han och betraktade sitt arbete. Träet var genomgående vackert, och mönstret som skulle bli det första i en ny serie var nu förvandlat till en utsökt tryckstock. De mjuka linjerna, de blomstrande elementen och den intrikata mönsterbilden var precis som Jacob Marcus hade beställt, men ändå fanns Andrés eget signum i det hela. En liten nyans av originalitet som bara en mästare kunde åstadkomma.