Den svarta högtidskjolen. En sorglig historia?

Matilda Lönnberg skriver tydligt i sin bygdebeskrivning att kvinnorna i Risinge socken använder svart högtidsdräkt med skirt, vitt förkläde. Hennes beskrivningar gäller början på 1800-talet. De hemfärgade kjolarna som tidigare har tagits upp i bloggen, tillhör alltså vardagsdräkten. Allmogebefolkningen levde med föreställningen att hemmagjort inte var lika fint som det eftertraktade köpetyget.

I mina studier av bouppteckningarna i Risinge ser vi att den svarta kjolen är väl etablerad bland Risingebor redan på 1770-talet. Den svarta kjolen är något som nästan alla kvinnor äger. Den verkar vara den fina investeringen. Alltid i olika fina köpetyger som sartin, sars eller kamlott. Kanske använd tillsammans med högtidslivstycke - det finns många kalminklivstycken i bouppteckningarna!

Birgitta visar den svarta högtidskjolen med
vitt förkläde och svart tröja. Hon skyddar sin vackra bindmössa
med ett huvudkläde. Foto: Niclas Fasth
Från Vånga finns intressant nog en högtidsuppsättning bevarad på Nordiska muséet - svart kjol och skirt, vitt förkläde. Det finns ingen större anledning att tro att det var annorlunda i Vånga än Risinge eftersom Vånga och Risinge var liknande grannsocknar och har ungefär samma innehåll i bouppteckningarna.

En verkligt levande bild får vi i Matildas Lönnbergs berättelse Skogbo och Slättbo, en bygdebeskrivning som skildrar livet i norra Östergötland på ett detaljerat sätt. Läs den om du inte redan har gjort det! Här läser vi att det svarta tyget till kjolen och sockerduken till förklädet köps in av ungmor som begåvning från hennes svärfar. Tyget är först menat till ungmorsdräkten. Det är alltså när kvinnan har gift sig som hon verkar skaffa sin viktiga svarta högtidskjol allra först. Det var "oföränderlig lag att kjolen måste vara svart" skriver Matilda.

Kjolen verkar sedan komma till användning i högtider genom livet... och självklart också i sorg. Skillnaden i sorgdräkt är att det vita sorgförklädet har en bred fåll, beskriver Matilda, samt att man klär sig i en stor vit huvudduk, stärkt som en skärm över pannan.

Trots att Karin Fransson gjort uppmätning och symönster på den svarta kjolen och det vita bomullsförklädet som finns bevarat, används inte högtidskjolen i stor omfattning i vare sig Vångadräkten eller Risingedräkten idag. Det känns tråkigt att högtidskjolen inte används. Men varför inte?

Fia visar den svarta högtidskjolen med vitt förkläde
rött grönkantat livstycke och tyllhalskläde
(återtaget till Vånga - vi är mer vana att se det i Skedevidräkten). Foto: Niclas Fasth
Tyvärr verkar sorgen ha satt krokben för områdets svarta högtidskjol. Den svarta kjolen har ansetts som "lite för sorglig" av många har jag hört. Men då förbiser man de tydliga uppteckningarna och de fakta bouppteckningarna visar. För att göra ett riktigt krokben på den vackra svarta högtidskjolen har Nordiska muséet haft den bevarade Vångakjolen och förklädet utställd som sorgdräkt under en lång tid. Fram till 2004 har jag för mig att det var. Det ger ju ytterligare signaler om att det här är en sorgkjol. Enbart till sorg alltså.

Tyget är tunt, tunnare än de randiga och enfärgade vardagskjolarna, lite blankt, kanske halvsiden om man hade råd. Jag hoppas på att många blir inspirerade till att sy sina svarta högtidskjolar. Visa mig gärna era tolkningar!



Kommentarer