Matilda Lönnberg skriver i sin bygdebeskrivning att kvinnorna i Risinge socken använder svart högtidsdräkt med skirt, vitt förkläde - till exempel som kyrkdräkt till nattvardsgång. Hennes beskrivningar gäller början på 1800-talet.
De hemfärgade kjolarna i Risinge som tidigare har tagits upp i bloggen, tillhör generellt vardagsdräkten. Allmogebefolkningen levde nämligen med föreställningen att hemmagjort inte var lika fint som köpetyg.
Jag hoppas på att många blir inspirerade till att sy sina svarta högtidskjolar nu. Den är så fantastiskt vacker.
Läs gärna också om Birgitta Svenssons ovanliga Vångadräkt...
I mina studier av bouppteckningarna (Vånga och Risinge 1760-1800) ser jag att den svarta kjolen är väl etablerad, särskilt bland Risingeborna, redan på 1770-talet. Den svarta kjolen är något som nästan alla kvinnor äger i Risinge och den är oftast gjord av fina köpetyger som sartin, sars eller kamlott och har ofta en motsvarande tröja.
Säkert används den tillsammans med högtidslivstycke. Det finns många kalminklivstycken i bouppteckningarna, men även de röda klädeslivstyckena räknas till högtid och borde passa till.
 |
| Birgitta visar den svarta kjolen med vitt förkläde och svart tröja. Hon skyddar sin vackra bindmössa med ett huvudkläde. Foto: Niclas Fasth |
Från Vånga finns intressant nog en dräkt bevarad på Nordiska muséet, med just svart kjol och skirt, vitt förkläde, men den har olyckligvis varit uppskyltad som ”sorgdräkt”, vilket inte helt verkar stämma.
Matilda Lönnberg berättar i sin berättelse Skogbo och Slättbo att det svarta tyget till kjolen samt sockerduken till förklädet köps in av ungmor som begåvning från hennes svärfar. Tyget är till ungmorsdräkten. Det är alltså när kvinnan har gift sig som hon verkar skaffa sin svarta kjol och det var "oföränderlig lag att kjolen måste vara svart" skriver Matilda.
Matilda Lönnberg berättar i sin berättelse Skogbo och Slättbo att det svarta tyget till kjolen samt sockerduken till förklädet köps in av ungmor som begåvning från hennes svärfar. Tyget är till ungmorsdräkten. Det är alltså när kvinnan har gift sig som hon verkar skaffa sin svarta kjol och det var "oföränderlig lag att kjolen måste vara svart" skriver Matilda.
En skillnad i sorgdräkt är att det vita förklädet har en bred fåll läser vi också, samt att man klär sig med stor vit huvudduk, stärkt som en skärm över pannan till sorg.
Trots att det gjorts symönster på den svarta kjolen och det vita bomullsförklädet används inte den inte i särskilt stor omfattning i vare sig Vångadräkten eller Risingedräkten idag. Det känns tråkigt att den svarta kjolen inte används - fler borde verkligen skaffa denna fantastiska kjol!
Trots att det gjorts symönster på den svarta kjolen och det vita bomullsförklädet används inte den inte i särskilt stor omfattning i vare sig Vångadräkten eller Risingedräkten idag. Det känns tråkigt att den svarta kjolen inte används - fler borde verkligen skaffa denna fantastiska kjol!
 |
| Fia visar den svarta högtidskjolen med vitt förkläde, rött grönkantat livstycke och tyllhalskläde (återtaget till Vånga - vi är mer vana att se det i Skedevidräkten). Foto: Niclas Fasth |
Men den svarta kjolen verkar ha ansetts som "lite för dyster" av många folkdräktsbärare har jag hört. Vissa tror att den bara är till begravning och den har ju olyckligtvis också varit uppskyltad som sådan i Nordiska museets dräktutställning under lång tid. Men då förbiser man vad källorna säger om den svarta kjolen. Att ha premiär för sin svarta kjol som ungmorsdräkt är inte sorg, utan en glädjehögtid!
Jag hoppas på att många blir inspirerade till att sy sina svarta högtidskjolar nu. Den är så fantastiskt vacker.
Läs gärna också om Birgitta Svenssons ovanliga Vångadräkt...
Kommentarer
Skicka en kommentar