Dopkläde utifrån original i Vånga hembygdsgård

Det var när min vän Therés och hennes man Mikael fick sonen Hjalmar som jag fick idén. Jag visste att det fanns ett dopkläde bevarat i Vånga hembygdsgård och jag tänkte att det vore roligt att sy en doppåse utifrån originalet i hembygdsgården och samtidigt ordna en "dopfotografering" i Vånga kyrka med en livs levande liten dopmodell. Jag tänkte att det skulle vara fint att få berätta om de färgsprakande doppåsarna och dopklädena. Det finns många bevarade över hela Sverige. De flesta människor idag vet inte om hur den tidigare traditionen kunde se ut bland allmogen. Man tror att det alltid varit vit dopklänning.

Dopkläde utifrån original i Vånga hembygdsgård, men också med utgångspunkten "man tager vad man haver" i syförrådet. Återbruk är något vi behöver jobba mer med. Allt behöver inte alltid vara nyköpt.
(Alla foton av Matilda Eklöf utom bilden på originalet.)

Vi "dopgäster" skulle ha fina högtidsdräkter på oss förstås. Vi är några stycken som arbetar med våra högtidsdräkter just nu, så det passade bra. Värt att nämna är rekonstruktionsarbetet av ett kalminkslivstycke från Regna, som man nu för första gången kan se på dopgästen Birgitta, längst till höger i bild. Hon var den enda av oss som hann sy det färdigt och det har jag också på min långa att-göra-lista. För övrigt har vi alla högtidliga dräkter som relaterar till norra Östergötlands dräktområde.

Dopfamilj, präst och dopgäster. 

Jag frågade prästen Jonas Agestam om han ville ställa upp och visa prästens anrika högtidskläder - kaftanen med ”elvan”. Halskragen kallas så eftersom den ser ut som två ettor. Dopfamiljens äldre barn hade också dräkter på sig med anknytning till norra Östergötland.  

Prästen Jonas Agestam visar upp högtidsklädseln kaftanen med den typiska kragen som kallas "elva". Mamma Therés och pappa Mikael bär Vångadräkter. Även syskonen bär dräkter med anknytning till norra Östergötland. 

Dopklädet sydde jag större än originalet, som bara är 49 cm långt. Hjalmar var två månader när vi gjorde fotograferingen, medan man förr vanligtvis döpte barnen inom en vecka och då var det fråga om lindebarn. Och om barnet döptes i kyrkan fick egentligen inte mamman vara med, eftersom hon inte fick kyrktagas förrän 40 dagar efter förlossningen enligt den äldre traditionen. Hela projektet var alltså inte menat som en korrekt historisk återgivning eller för den delen en fulländad replika av doptäcket, utan mera ett sätt att sätta ljuset på doppåsen.

Liksom originalet sydde jag ett dopkläde som är som ett täcke att lägga på bebisen. Jag la till knytband bak och sydde en enkel påse av linneväv som ett tillägg.

Originalet i Vånga hembygdsgård. Den rosa mössan är faktiskt en pojkmössa med kilar. Rosa för flickor och blått för pojkar hade ännu inte slagit igenom.

På originalet var det metallbroderier, men jag använde vanlig lintråd. Jag ville att dopklädet skulle vara  barnsäkert. Jag utgick ifrån vad jag hade hemma och därför är det inte exakt samma färg på banden och pärlorna.

Närbild på utsmyckningar och pärlbroderier.

Projektet fick mycket positiv uppmärksamhet och glada tillrop. Många beundrade det vackra dopklädet och framför allt var det ett jättefint tillfälle att få lyfta fram vårt rika kulturarv, något som jag tycker är fantastiskt roligt att göra. Idag är många nyfikna på våra traditioner och vår historia.

Stolta föräldrar med son.

Dopfotograferingen och doppåsen uppmärksammades i Länstidningen Östergötland och i Åkerbobladet. Det känns alltid jättekul att nå ut. Tidigare traditioner inspirerar oss idag och många söker sig åter till dem, men vi gör dem "på vårt sätt" idag förstås. 

Dopfunten i Vånga kyrka är anno 1661. Men det var inget riktigt dop, utan en arrangerad fotografering.

På landsbygden som exempelvis i Vånga i Östergötland, höll man kvar de äldre traditionerna längre än i staden. Den vita dopklänningen slog igenom redan i början på 1700-talet bland borgerligheten, medan man i en byggd som Vånga kunde hålla kvar i det äldre skicket en bit in på 1800-talet.

Lille Hjalmar fick all uppmärksamhet, som sig bör.

Hjalmar får ett eget giltigt dop så småningom, men vi tackar för att han var en sådan duktig modell denna dag. 

Man blir lätt trött av all uppmärksamhet. Hjalmar somnade gott i pappas famn. 

Vi fick många vackra bilder av vår fotograf Matilda Eklöf. Det tackar vi för! Därför har jag gjort ett fotoalbum här, för den som vill se mera.

Jag har också sytt en annan doppåse till S:t Olai kyrka i Norrköping. Om du är nyfiken på det projektet kan du läsa här.