Kalminkslivstycket från Regna

Jag är så oerhört glad över att äntligen vara färdig med mitt kalminkslivstycke från Regna. Eller, det är snarare ett kalminksimiterande livstycke där originalet finns bevarat på Nordiska museet. Det här är ett av de största och roligaste projekten som jag har varit med om och som innebär att ett nytt symönster nu tagits fram från norra östgötaområdet. Något som inte hänt på flera decennier, så det är väldigt glädjande! Mönstret är signerat Kerstin Nordlinder Arlid och köps genom henne, för den som är intresserad. Tyget vävs upp av Depui Sverige.

Mitt färdiga livstycke, som jag har lagt i den ogräsiga gräsmattan att beundra. 

För två år sedan skrev jag det här blogginlägget. Vi hade dåprecis fått det fina tyget levererat och var i färd med att fundera på hur vi skulle kunna efterlikna originalet på bästa sätt. En dröm skulle vara att få åka till Nordiska museet och mäta upp livstycket, men vi hade hört att museet inte visar sina dräktdelar längre. Och dessutom var det pandemi och restriktioner då. Allt såg motigt ut. Vi bestämde oss för att tillverka varsitt mönster efter eget huvud, utifrån andra liknande mönster. Gruppen i projektet bestod av mig, Théres Dahl, Fia Makalös Lindblom, Kerstin Nordlinder Arlid, Birgitta Andersson och så kom Karin Ekstedt med på slutet.

 

Fia, jag och Theres skärskådar det kalminksimiterande tyget, vävt av Ola och Joakim Depui.

Den som fick fart av oss var Birgitta Andersson. Hon sydde sitt livstycke som blixten efter olika östgötamönster som hon kombinerade ihop. Och sedan släppte pandemin och vi fick ett fantastiskt besked. Vi skulle få komma till Nordiska museet och mäta upp livstycket utifrån originalet! Vilken fantastisk grej. Vi fick noga veta att det var ett undantag - Kerstin hade lite kontakter eftersom hennes mamma hade jobbat på museet.

Birgitta ska klippa. Hon har sin toille på sig.

 Birgitta, som redan sytt upp sitt livstycke blev inte ledsen för detta. Hon tyckte att det vore en kul grej att ta med sitt livstycke till Stockholm för att jämföra med originalet och se hur pass nära hon hade kommit. Vi hade hjärtsnörp allihopa när vi äntligen fick se och känna på (med bomullsvantar!) originalet. Både Kerstin och Fia mätte noggrant upp livstycket under säkert ett par timmars tid och detaljstuderade alla sömmar och trådar. Kerstin konstruerade sedan mönstret, som enbart är efter originalet. Storleksändringar får man fixa med själv.

 

Gänget uppe i Stockholm på väg till Nordiska museet.

När jag sydde mitt livstycke fick jag förstora det. Bevarade livstycken är ofta väldigt små eftersom man var mindre förr och dessutom sydde man alldeles säkert upp ett högtidslivstycke när man var ung, till exempel till ungmorsdräkt efter sitt bröllop eller så. Det var ångestladdat att klippa i tyget. Hade jag tänkt rätt med randningarna? Som en rolig bonus märkte jag att randningarna kunde komma på nästan samma ställen som på originalet. Jag hade förstorat precis lika mycket som en mönsterrapport verkade vara alltså.

 

Kerstin dokumenterar noggrannt.

Nu var jag god tvåa i gruppen efter Birgitta att sy livstycket. Denna gång efter originalets mönster. Jag tänker mig en tjusig premiär på Dalarna Folk Fashion Weekend, som jag köpt biljett till och ska åka på tillsammans med delar av gänget. En skarp deadline är alltid härligt! Jag tänker bära min egentolkade risingekjol och raskförkläde till, som också alldeles nyligen blev färdiga och som betyder mycket för mig.

 

Fia undersöker skarven på axelbanden.

Jag tänker att man kan bära kalminkslivstycket till Risinges röda kjol, Vångas gröna kjol eller Vångas svarta kjol. Högtidskläderna alltså. Som jag ser det när jag läser i bouppteckningarna verkar kalminkslivstycket höra ihop med svarta kjolen. Men den röda och den gröna kjolen räknas också till högtidskjolar, bara troligtvis av äldre variant än den svarta. 

Birgittas livstycke till höger och originalet till vänster.

Jag undrar om man också hade äkta kalminker, eller om det var vanligast med sådana här kalminksimiterande livsttycken? Det får vi nog aldrig veta, men båda förekom säkert allt efter var och ens plånbok. 

Avslutningsvis mitt livstycke bakifrån i gröngräset. 

Nu får det lov att bli en fotografering med livstycket och hela stassen på. Eller så kanske det blir några foton från #dffw2023?